Kränkta är vi allihopa, men många tycks mena att det är en rättighet att vara okränkt. Samtidigt menar vissa att de ska kunna uttrycka sig och samtidigt stå oemotsagda. Vi är känslocurlade och har valt livet i protektionistiska filterbubblor. Alla vassa kanter i samhället ska slipas ner för att inte någon ska slå sig när de faller. Åsikter och partitillhörighet blir oväsentligt, när känslorna och tankarna frontalkrockar med opinionsbildningen. En balansakt mellan att våga uttrycka sig och att uttrycka sig i lämpligt sammanhang. Inget nytt, men betydligt mer synligt i det digitala samhället.
Trampar någon dig på tårna så räcker det inte med att säga att de står på dina tår. Det räcker inte med en ursäkt att de inte såg, eller insåg. Det har inget att göra med var en står politiskt eller vars en värderingar vilar. Jag ser den överallt, intoleransen. Vissa kallar det en produkt av den känslocurling som utövas. Den protektionism som vi utövar för att skydda oss själva och våra kära från emotionella tyngder. Vi ska inte tävla för att ingen ska behöva förlora. Jag säger tvärtom. Tävla och lär varandra att en förlust är acceptabel. Våga säga fel så vi kan hjälpa varandra med vad som är rätt. Vi håller hellre inne med felaktigheter än att se sanningen och växa som personer.
Intolerans finns överallt, även bland dem som förespråkar tolerans. Intolerans och protektionism är vad jag ser som två grundstenar i dagens politiska polarisering. De största bromsklossarna till utveckling. I mina ögon är det inte de som står utanför och propagerar intolerans som hotar samhället, utan de som står på insidan och bekämpar eld med eld. Det smärtar varje gång jag ser vissa som någon tar feminismen eller demokratins namn i anspråk för att förtrycka dem som inte håller med eller missuppfattat feminismens och demokratins innebörd.
Om någon är oinsatt, har missförstått och ignorant häver ur sig något på felaktiga grunder, då är det inte hat, intolerans och ilska som vi ska bemöta det med. Det handlar inte om att frånta någon rätten att känna vad det känner utan att skilja på situationer där vi ska uttrycka känslor och där vi behöver utöva tolerans och folkbildning. På mitt facebookflöde kan jag säga vad jag känner, hemma kan jag svära åt dem jag tycker betett sig korkat och när jag intar en roll som opinionsbildare är tolerans ett mantra. Varje impuls behöver inte förmedlas på sociala medier öppet för alla samma sekund som den ploppar upp i huvudet. Det finns andra sätt att uttrycka sina känslor på.
Vi ska låta oss bli upprörda, arga, ledsna, sårade, och trötta ibland. Det stärker oss. Istället för att bygga en mur mellan oss och det som smärtar kanske vi behöver mer tolerans och mindre protektionism. Vi behöver lära oss att hantera de nya verktygen vi fått.
Där ni ser ignorans, intolerans och okunskap, möt med förståelse, tolerans och upplysning. Det finns idioter där ute som är ute efter att förstöra och såra. Varför lägga energi på energitjuvar? Varför mata trollet? Varje elak, korkad eller förtryckande kommentar behöver inte ett svar. Ibland behövs en teflonpanna.
Vissa frågar sig hur skit kan hända 2017, men vågar en se bakom triggervarningen, bortom clickbaits, löpsedlar, filterbubblor och algoritmer så kan vi se att världen inte är perfekt. Världen lär aldrig lär bli felfri men den rör sig mot det bättre. En värld där vi aldrig känner smärta, sorg och ilska kommer inte att existera. En värld där vi aldrig blir sårade är även en värld där vi är totalt isolerade. Den utopi vi verkar tro kan bli verklig är enbart en kuliss för den dystopiska verkligheten vi blundar för.